Ikväll känner vi verkligen lugnet, vi har målat, gjort hand och fotavtryck, myst i soffan, tittat på Ullared och Gladiatorerna. Drömt om saker vi ska göra. Men mestadels har vi siktat in oss på att bli friska, vilket jag tror att vi börjar lyckas med. Theo är inte längre sådär feberrosig om kinderna, han är inte lika gnällig och orolig, ögonen är inte lika blanka. Istället orkar han krypa runt och busa, sitter och myser framför elden, försöker få liv i sin storebror som är trött och vill slumra på soffan. Det känns som att våran lilla kille sakta men säkert börjar bli sitt riktiga jag igen! Gudomligt. Det är verkligen inte kul då de små är sjuka, även om detta är första gången Theo är sjuk på riktigt så vet jag ju att det inte är den sista. För mig känns det på nåt sätt speciellt då det är första gången han är sjuk, känns som en ny del av föräldrarollen att ta hand om sjuka barn, även om Liam varit sjuk innan, så är det inte riktigt på samma sätt. Det känns naturligt och skönt eftersom man känner honom så bra, så vet man ju oftast precis vad han behöver.
Det är minus 20 ute, vilket gör att jag njuter ännu mer av att sitta inne i govärmen. Elden sprakar bakom ryggen på mig, och det känns bra att Theo kryper omkring på golvet då det är så varmt och gossigt inne.
Ärligt talat är jag så trött så jag håller på att somna efter alla sömnlösa nätter. Jag ska gosa med mina prinsar lite till, och invänta den stora. Vi får se om vi hinner inta sängen innan han tar sig hem. Hur vet jag inte. Men jag far inte iväg med kidzen och hämtar honom igen:)
nu kommer en liten prins å ställer sig mot stolen, vill ha min uppmärksamhet, gotta go:)))
Vad bra, att det sakta men säkert börjar gå mot rätt håll! ! Och som du säger, inte sista gången barnen är sjuka!!! Kram mamma
SvaraRadera